Omfamna medelålderskrisen
Alla vill leva lÄnge, men ingen vill bli gammal.
Fenomenet 40 och 50-årskris väcker av någon anledning automatiskt dåliga associationer. Uttrycket skvallrar om att den drabbade tycks befinna sig i ett sinnestillstånd som inte bara är ångestframkallande utan som hen även gör bäst i att skämmas lite över. Bilder av en grånad fetlagd man utan självinsikt, körandes en alldeles för liten Mazda Miata, samtidigt som han lyssnar på Ace of Base dyker lätt upp i huvudet. Den kvinnliga motsvarigheten brukar skildras i form av en bedagad ung tant som med hjälp av kirurgi, botox och dotterns garderob, kämpar för att hålla sig kvar på rätt sida av kärring-strecket.
Trots att det borde vara förståeligt att tanken på att ha mer liv bakom sig än framför sig kan vara grogrund för diverse ångestneuroser så är medelålderskrisen alltjämt något som vi tycker är lite genant. Varför det är så vet jag inte, men håll med om att det är lite märkligt att medelålderskrisen är belagd med så mycket skam. Borde vi inte i själva verket hylla den och se på medelålderskrisen som något positivt? Min medelålderskris smög sig på mig utan att jag egentligen märkte det. Det började en morgon när jag av någon, för mig då oförklarlig anledning, kände ett behov av att färga mitt grånande skägg svart. Några veckor senare fick jag även för mig att jag skulle springa ett ultramarathon lopp på 9 mil, vilket jag satte igång att träna till och faktiskt också genomförde. Resultatet av all träning blev naturligtvis att jag kom i bättre form än jag varit på 20 år. Jag började också meditera och äta bättre. Allt detta gjorde att jag plötsligt började må väldigt bra och ordet “kris”, stämde ganska dåligt med hur jag kände mig. Jag mådde ju toppen.
En annan positiv sak med att bli lite äldre är ju att ekonomin inte är riktigt lika ansträngd som i ungdomen. För mig resulterade detta i att jag införskaffade 50-årskris-attributet nr 1. Nej det var inte en Mazda Miata, men väl en replika av en AC Cobra från 1965. Jag lyssnade heller inte på Ace of Base, och jag hade inte valt att byta ut frun mot något yngre förmåga, men förutom det så bör vi väl ändå kunna slå fast att jag lyckades ringa in tillräckligt många saker som gjorde mig till stereotypen för en man som vägrade att bli gammal. När “krisen” något år senare även fick mig att bestämma mig för att ta det där motorcykelkörkortet som jag drömt om så länge så skulle nog många påstå att 50-årskrisen var ett fullbordat faktum.
Det har nu gått något år och sportbilen är avyttrad, jag färgar inte skägget längre och mina löppass är numera av lite mer normal karaktär. Däremot är glädjen av mitt nyvunna hojkort intakt. Att köra motorcykel får mig att känna att jag håller mitt eget liv i händerna och det hjälper mig att njuta av livet precis som det är, utan att jag känner behov av att blicka vare sig bakåt eller framåt i tiden. Det får mig med andra ord att känna mig yngre genom att addera ett viss mått av osäkerhet i mitt liv. Det värsta med att bli äldre är nog alltså inte det rent fysiska, eller rädslan för dagen då det är dags att plocka ner skylten. Det man egentligen är rädd för är det monotona i att man som 40-plussare många gånger faktiskt har för många bitar på plats vilket gör att vardagen ibland upplevs som lite för trygg och enformig. Genom att utmana tryggheten så slipper man känna att man bara är en passiv resenär på livets resa. Det här kan ju omöjligt vara något att skämmas över. Tvärtom så tycker jag att det är allas rätt och skyldighet att fortsätta njuta av livet oavsett ålder. Eller som vi brukar sammanfatta det här på Northbike: Dream it. Live it
